Elisabeth Granqvist beskrivs av sina arbetskompisar som en riktig eldsjäl. Själv undrar hon ofta hur hon hamnade här, som lokalvårdare på Textilia. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på hennes bakgrund.
Resan hit är spännande, gripande och inte minst brokig. Så brokig att ingen mindre än Björn Ranelid skrivit en bok om hennes liv.
– Jag har gjort lite allt möjligt, berättar hon. Bland annat jobbade jag under några år på ett företag i London som ordnade catering till artister. Jag fick servera Iron Maiden, Leonard Cohen, Lou Reed och många andra.
– Lou var komplicerad men gillade svenska köttbullar.
Från ”Årets eldsjäl” till kaos
Tillbaka i Sverige startade hon ett skyddat boende för kvinnor och blev utnämnd till ”Årets eldsjäl” för sitt arbete. Men det kostade. – Jag blev utbränd. Sedan gick det snabbt utför och jag hamnade i missbruk.
Elizabeth levde länge utanför arbetsmarknaden. – Livet var kaos, berättar hon. Men sedan sökte jag jobbet som lokalvårdare på Textilia, och det var vändningen.
– Jag är evigt tacksam, fortsätter hon. Jag hade ingen erfarenhet men fick chansen. Textilia tar verkligen ett socialt ansvar. Det här jobbet räddade mitt liv.
“Jag jobbade under några år på ett företag i London som ordnade catering till artister. Jag fick servera Iron Maiden, Leonard Cohen, Lou Reed och många andra.”
Elisabeth Granqvist
Lokalvårdare på Textilia
”Lunchrummet är ett äventyr”
Nu trivs Elizabeth med livet igen. – Jag upptäckte tidigt på Textilia att jag gillade att komma till jobbet om dagarna, berättar Elisabeth. Att möta alla trevliga människor. Här är alla trevliga och alla morsar på alla. Man får mycket uppskattning för det man gör och blir sedd av alla, även om det är en stor arbetsplats.
-Människorna är det allra bästa med Textilia. Och jag älskar den mångfald som finns här. Lunchrummet är rena äventyret med alla olika nationaliteter som finns i matlådorna.
På Textilia är stor del av världen representerad, och det är underbart.
